Mitt intresse för promenader svänger fram och tillbaka. Så har det varit under mitt snart 50-åriga liv. I vissa perioder (ofta om ca 5 år) har jag promenerat mängder. Runt om i staden, upp och ner längs olika gator. Jag har älskat att se nya delar av min hemstad och lyssna på musik eller ljudböcker samtidigt. Sedan svänger pendeln över och jag går endast på promenader när jag ska till affären, 300 meter bort. Är det någon av er som känner igen er i den här beskrivningen? Skriv gärna så kan vi bilda klubb.
Nåväl, det var inte för att berätta om mina gång-vanor som jag började skriva idag. Vad jag ville nå ut med var det jag upptäckt på mina promenader, nu när jag tagit upp intresset igen. Temafrågan för inlägget är: Vem asfalterar Stockholm egentligen?
Jag har nu gått en promenad varje förmiddag i snart två veckor. Jag ser hur staden jag bor i byggs ut både på bredden och på höjden. Projekt som kräver kompetenser av många olika slag, och ändå har jag fastnat med tankarna på ett särskilt yrke. Det finns så mycket asfalt runt om i Stockholm, och några arbetar med att asfaltera allt. Det måste väl ändå vara ett av samtidens mest lukrativa yrken, eller? Att asfaltera Stockholm måste vara en oerhört säker framtidsinvestering för de som: 1) Vill ha ett arbete som gör att de får använda kroppen, och 2) Vill ha ett arbete där det med säkerhet finns arbetsuppgifter under lång tid framöver. Så länge Stockholm byggs ut på sättet det nu görs behöver alltid folk som kan asfaltera. Detta är jag övertygad om.
Under min senaste promenad (som tog i runda slängar 3 timmar) såg jag byggen överallt. Slussen var förstås ett av dem. Ett bygge som tar så oerhört lång tid att det tillslut kommer leda till att ingen kommer ihåg varför man startade. Men en sak är säker: Jobbar man med att asfaltera Stockholm så har man att göra för lång tid framöver. Detsamma gäller bygget av nya djurgårdsstaden, gärdet (som byggs ut) och alla delar av stan som ska få ny tunnelbana. Framtiden finns där för de som asfalterar Stockholm, sanna mina ord.